Page 40 - SNT_29

Batterihaveri

Med god fart styrde jag mot Hille- vän! Det skulle ta en timme unge- läppstift saknas. Jodå, en liten
röd för att övernatta hos Alice fär för tiden hade gått och rus- oljig kartong med en ack på några
och Erik innan vi skulle köra ningstrafiken i Köpenhamn skul- få ampèretimmar fanns där! Och,
den första le snart sätta in. Så jag satte mig under över alla under, den hade
september, se den separata arti- för att vänta. inte skakat sönder under alla mil
keln om det! Vägen gick över i sidovagnen under åren och när
bron och i den ganska kraftiga Talet om reservbatteri hade tyd- jag förde ledningarna mot var-
sidvinden märkte jag att hjälmen ligen satt igång nya tankar i skal- andra gnistrade det visserligen
behövde justeras något. Eftersom len på mig. Hade jag inte lagt en inte, men sprakade mycket svagt!
jag tänkte köra genom Köpenham liten blyackumulator ”för säker-
så stannade jag vid det lilla kafe hets skull” i sidovagnen för några Ny signal till Erik –Kör inte jag
som finns vid avfarten mot år sedan? Så ut med bensindunk, har hittat en reserv och ringer
Kastrup och Amager Strandevej. reservslang, regnkläder, oljeburk igen om det fungerar!
Hjälmen blev justerad och det var och andra parafinalier ur utrym-
dags att starta igen, men min met bakom ryggstödet i sido- Så ut med det trasiga batteriet
Nimbus var plötsligt helt död! vagnen – ett utrymme som inom och med några strips från sido-
( ) är lika innehållsrikt som den vagnen spände jag fast den lilla
Motorcykeln och jag har känt klassiska damhandväskan, men reserven på batterihyllan. Den
varandra i 49 år så det var inte så
svårt att ställa diagnosen: ladd-
lampan lyste inte – ljuset funge-
rade inte – batteriet hade säker-
ligen gått sönder eftersom min
säkring var hel. Detta bekräftades
av att gnistor helt saknades när
jag kortslöt batteriet.

Vad göra?

Ett försök att springa igång mo-
torcykeln misslyckades skänd-
ligen och de två samtal till Nim-
busbekanta i Köpenhamn som
jag ringde blev utan svar. Så ring-
de jag Poul för att höra hur man
kopplade för att kunna springa
igång cykeln. Vi blev ense om att
utan strömkälla så blev det nog
svårt. Så det var bara att erkänna
att jag skulle åka bärgningsbil
hem – snöpligt.

Först måste jag ju ringa Erik och
Alice och tala om att jag inte kun-
de komma. Erik erbjöd sig direkt
att köra ner med ett reservbatteri
som han hade, i sanning en god

40